Den senaste tiden har det varit många avsked och mycket känslor. Som ni vet har jag arbetar jag med olika saker samtidigt och har olika roller i mitt jobb men en av de viktigaste sakerna jag jobbat med är att jag varit mentor åt en klass under tre år. De gick nu ut åk 9 och nu väntar nya äventyr med gymnasium och drömmar om framtida jobb och planer för dem. Det var med tungt hjärta som jag tog farväl av min fina klass. Så många minnen, lycka över elevernas framsteg och stöttning till de som inte alltid haft det så lätt. Idag är det många ungdomar som hamnat i psykisk ohälsa och jag har funnits nära både ätstörningar, ångest och andra svårigheter.

När jag såg dem på avslutningsdagen så fint uppklädda i sina blå kåpor kastandes sina blå hattar upp i luften var det svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag är så stolt över dem samtidigt som man fortfarande känner att några av dem skulle behöva fortsatt stöd. Avslutningstal, sånger, utdelning av diplom,  känslosamma brev och den allra vackraste bal på Högskolan fick avsluta deras tid hos oss. Överöst av de vackraste blommor, smycken och presenter vandrade jag hemåt med lycka och sorg alldeles parallellt. Två känslor som egentligen inte hör ihop men som flätas samman och förvandlas till starka minnen att förvara längst inne i hjärtat för alltid.

Kort därefter var det dags att ta farväl av två vänner vars liv flätats samman med mitt. Shelby som efter tre år som kollega och vän flyttar från Sverige hem till Canada igen. Första gången vi sågs kände jag att jag ville visa henne Sverige och våra svenska traditioner. Jag vet själv hur det är att flytta till ett annat land utan att känna någon. Luciafirande, julmarknad, Swedish fika, köttbullemiddag, öva svenska med mina barn, Högbo Bruk och långa pratstunder om livet. Önskar dig all lycka till i livet.

Känslomänniska som jag är tycker jag inte alls om avsked. Igår tog jag farväl av min kära mentorskollega Marie som nu flyttar mot nya äventyr. Vi har stöttat varandra i med och motgång under tre års tid och haft så galet roligt ihop. Vi stod där på bron en arbetsdag för en månad sedan. Då visste vi inte att våra vägar skulle skiljas åt. Marie sa att vi skulle släppa Puh-pinnar i vattnet som var strömt för att se vilken som kom längst. Vi letade den bästa pinnen och släppte dem samtidigt i det klara vattnet. De följdes åt länge. Ibland var min pinne först och ibland hennes men så plötsligt vek de av åt varsit håll och fastnade i varsin liten tuva av sjögräs på varsin sida av vattendraget. Vi såg dem åka in i tuvan för att sedan försvinna ur vår syn. Så vackert och sorgligt. Som om det redan var klart att två helt olika äventyr väntar oss.

Tacksam för fina kollegor och elever i mitt liv.