• Australien – Vårt andra hem – Del 1

    Hej

    För er som kikade in på min instagram i morse så har ni redan sett det här fotot som jag tog när vi var i Australien senast tillsammans med barnen. Det är Noah och Love på Caves beach i New Castle när vi reste längs kusten söder om Sydney. En jättefin plats där grottor leder dig ut till havet (när vattnet är lågt). Barnen älskade att smyga runt där. Tycker att bilden är talande i dessa pandemitider som hela världen befinner sig i. Ljuset i slutet av den mörka grottan. Hoppet om att allt kommer bli bra till slut. Tro, hopp och kärlek.

    Australien känns verkligen som ett andra hem för oss. Jag har tänkt att ta er med på en liten resa till landet på andra sidan jordklotet. Hoppas ni vill följa med! Här kommer del 1.

    Flytten till Australien

    För er som är nyfikna på hur vi träffades jag och Erik så kan ni läsa ett inlägg om det här. Resten av berättelsen har jag tills vidare valt att behålla för mig själv. Det jag ska berätta nu hände flera år efter det att vi träffats för första gången. Vi hade både förlovat oss, gift oss och pluggat klart. Erik på KTH i Stockholm och jag på Musikvetenskapliga institutet samt på lärarutbildningen på Uppsala Universitet.

    Det var en varm sommar som bjudit på ett riktigt stort sagobröllop med alla våra vänner och familj vid vattnet. Vi var så lyckliga. Vi hade bokat biljetter till Thailand där vår bröllopsresa skulle starta samt bokat flygbiljetter till Australien där vi skulle börja vårt liv tillsammans. Allt kändes så pirrigt, spännande och nästan overkligt. Vi hade ett helt äventyr framför oss och ingen av oss visste helt vad det skulle innebära eller hur länge vi skulle vara borta. Nu skulle vi få uppleva det äventyr vi länge längtat efter.

    Veckan i Thailand var ren semester på en riktig paradisstrand. Vi hann landa ordentligt och kunde planera så smått för Sydney. Thailand innebär inga som helst planer. Vi tog dagen som den kom och njöt av varandras sällskap, sol och god mat. En vecka senare släpade vi med oss all vår packning till planet  mot det som skulle bli vårt största äventyr någonsin!

    Vi anlände till Sydney i Augusti. En månad som kände lite som en varm svensk höst. Det var varmt i solen på dagarna men kvällarna var betydligt svalare. Alla pratade om den magiska våren som var i antågande och därefter en oändlig sommar som aldrig skulle ta slut. Som vi såg fram emot allt detta!

    Vi sökte upp en hyresvärd med siktet inställt på Bondi Beach. Den enda plats vi kände till i förväg. Vi hittade vår lägenhet nästan direkt. En liten 2 rums-lägenhet med trägolv (vilket var ovanligt) i närheten av havet. Den var omöblerad men det var inget som bekymrade oss. Vi fyndade möbler på loppis och Ikea. Loppisar fanns precis överallt. Garage sales som de hette. Ofta var det ungdomar som bott i området en kortare tid och skulle vidare mot nya äventyr. Därför sålde de vad de hade och reste vidare.

    Vår lägenhet – Gammalt foto från vårt album

    Så kom våren och värmen. Det var som den allra bästa sommar vi upplevt!

    Erik skulle göra den sista delen av sitt exjobb på Universitetet och hans projekt var spännande: Teknik och programmering möter konst. Jag började jobba deltid som lärare på olika förskolor runt om i Sydney. Jag reste med buss eller tåg de dagar jag jobbade. Efter en tid fick jag ett längre jobb på en privat förskola i närheten och där stannade jag. Det tog inte lång tid förrän vi köpt våtdräkter och surfbrädor. Stranden blev det stället där vi spenderade de flesta eftermiddagarna. Kan väl erkänna att det gick betydligt bättre för Erik än för mig med själva surfandet men det gjorde mig inget. Jag älskade stranden och att hänga med våra svenska kompisar som liksom vi var nyinflyttade. Bondi beach var full av liv. Många olika nationaliteter på ett och samma ställe och strandpromenaden var fylld av härliga restauranger, juicebarer och glasscaféer.

    Vi upplevde att människor var väldigt öppna och det dröjde inte länge förrän vi hittat ett stort kompisgäng. Det var så enkelt  att umgås med alla där. Inga krav och man tog dagen som den kom. I vårt gäng fanns människor från olika delar av världen men även många som var födda i Australien. Ofta var det knytkalas och man tog med sig vad man hade i kylen. Enkelt men väldigt mysigt. Unga människor med massor av drömmar och som vi drömde tillsammans och stöttade varandra. Det var en fin gemenskap. Som en liten familj. När man är långt borta från sin egen familj så är det så värdefullt!

    En vardag växte fram. Vi levde enkelt. Lagade mat tillsammans, hängde på stranden och på helgerna upplevde vi allt vad Sydney hade att erbjuda. Festivaler, konserter, alla platser man ville besöka och så förstås grillfester med alldeles för mycket Pavlova som efterrätt. Vi kände oss som hemma. Hur kan man inte älska Australien! Där finns ju precis allt! Från magiska stränder till ökenlandskap och äventyrliga regnskogar. Storstad och ett enormt djurliv. Här ville vi bo! Vi kunde inte komma på någonting som vi inte tyckte om med Australien.

    Bild från vårt gamla fotoalbum. Här har vi precis flyttat in i lägenheten.

    Tack för att ni följer med oss på vår lilla minnesresa till vårt Australien. Del 2 kommer inom kort!

    Kramar / Hanna

  • När man inte orkar med – Kan för många sociala kontakter skapa stress? Är det olika beroende på vilken typ av vänskap det är?

    Hej

    Många tankar i mitt huvud idag. Det finns så många saker jag skulle vilja vara med på men kroppen orkar inte alltid med. Ibland går det bra och ibland tar det stopp. Det syns inte utanpå men ledvärken finns ju där varje dag. Jag försöker vänja mig vid att säga nej till saker. Det kan handla om en rolig kräftskiva med vänner som jag gärna skulle vilja vara med på men jag inser att jag måste tacka nej. Det är lätt att bara krypa ner under en filt och vara ledsen sådana dagar. Tro mig jag vet. Du som också lever med en kronisk sjukdom vet säkert precis vad jag menar. Hur kan en rolig sak få kroppen att reagera med värk och feber. Det är ju inte rätt. Det ska ju inte vara så.

    Mina kollegor pratar om att springa tjejmilen men det skulle aldrig gå. Mina vänner pratar om en helgkurs i storstaden men jag måste säga nej. Kroppen tar fysisk ansträngning och stress som om det vore influensa och det triggar igång skov. Jag tror att även du som kanske har brutit ner kroppen med negativ stress under lång tid känner igen dig eller du som varit med om stor sorg. Man orkar inte men man vill så gärna och det kan kännas tomt och orättvist.

    En del undrar säkert hur jag då orkar med en semesterresa, ett släktkalas eller att lägga ut så många av mina foton på hannaw.se som är min öppna sida med blogg och instagram (jag har en annan privat sida som jag väldigt sällan uppdaterar). Svaret är att fotografering fungerar som smärtstillande för mig. Det är då jag inte har ont av någon märklig anledning. Bakom kameran går jag in i min lilla värld och där finns ingen ledvärk. Märkligt men sant. Jag har just nu 21000 bilder i min kamera. Lovar att inte bombadera er med alla dem men ni förstår att det finns bilder att ta av ;). Att ha en plats att ha mina bilder är ett sätt för mig att sortera mina dem samt mina tankar, ett sätt att få utlopp för kreativitet, ett sätt att nå ut, inspirera och kunna hjälpa någon annan, ett sätt att kunna göra mina fotojobb på. För mig är det bara avkoppling och roligt.

    En familjesemester utan krav blir också endast vila och återhämtning för mig. Där får jag vara precis som jag är och kan jag inte vara med på alla aktiviteter så kan jag vara med och titta på när barnen t.ex. surfar och vara en närvarande förälder vilket känns jätteviktigt för mig.

    En släktfest eller tjejfest tar såklart mer på krafterna. Det kräver både planering och engagemang på ett annat sätt men det är så roligt tycker jag. Här brottas jag med mig själv. Styr jag upp något sådant följer alltid ledvärk, feber och trötthet. Det kommer efter men vet ni? Ibland får det vara värt det. Jag kan verkligen tänka så ibland. Ibland är det värt bakslagen bara jag är frisk under själva middagen. Jag vill ju vara med på det roliga samtidigt som jag vill lära mig att säga nej till en del roliga saker också och jobbar med att känna att det är ok. Det är inte enkelt.

    För några år sedan trodde jag att negativ stress bara handlade om att man jobbat för mycket men idag märker jag att stress också kan vara kopplat till för många sociala kontakter och sociala event. Konstigt kanske eller så inte. Jag tror att det handlar om just det att om man har väldigt många vänner som man umgås med så kan det bli så att man känner att man inte räcker till, eller kanske inte riktigt orkar styra upp den där middagen som man egentligen vill. Man vill hinna träffa alla gärna ofta men får inte ihop det riktigt då man också vill spendera tid med familjen samt jobbar. Sociala kontakter är fantastiskt men kan också skapa stress om man inte är vaksam. Här gäller det att tänka till så att det blir sådär bra och roligt som det ju är meningen att det ska vara. Jag tror också att man kanske ska tänka till vilka man umgås med och varför. Kanske har man vänner som ger en massa positiv energi och så har man dem som man kanske är ett stöd för och hjälper. Jag tror att både och är viktigt och jag tror att balansen är jätteviktig.

    Jag tror egentligen att alla människor skulle må bra av att t.ex. på helgen se till att man har en hel dag när man inte har något inplanerat. Jag tror att man mår bra av att ha vänner men kanske inte för många kontakter så att man känner att man inte hinner med sina nära vänner. Jag tror att alla skulle må bra av att ibland våga säga t.ex. ”kan vi träffas på ett café” och att det faktiskt är lika mycket värt som att man styr upp en middag. Jag tror att alla människor skulle må bra av att våga säga nej och att verkligen se till att man har minst en timmes vila efter jobbet innan man drar igång med nästa aktivitet. Jag har blivit tvungen att ändra om mitt liv. Det har inte varit lätt och det är inte lätt. Jag är inte färdig. Jag är på en resa. Jag försöker lära mig. Man måste acceptera att det får vara ok att inte orka vara med på allt. Att det är ok att bara vara och låta den tomhet som man kanske känner få bli till positiv återhämtning istället för en oro för att inte räcka till.

    Förstår om det här låter lite snurrigt. Det är svårt att förklara. Det jag tror jag vill få sagt är nog mest det här:

    Var vaksam på vad det är som skapar negativ stress och trötthet. Är det endast kopplat till ditt arbete eller finns det annat som hör dit. Det kan handla om relationer som man inte mår bra i, för höga krav på sig själv på sin fritid, helgstress att hinna med allt man vill och missa vilan eller helt enkelt att man har väldigt många sociala kontakter och är med på precis allt just för att det är så kul.

    Vet du?!

    Riktiga vänner finns kvar även om du inte orkar med så mycket som du skulle önska.

    Var rädd om dig. Det finns bara en av dig.

    Önskar dig en fin helg! Kramar / Hanna W

    Bilderna i inlägget är från min trädgård just nu. Flox i lila och vitt blommar i rabatterna tillsammans med lila och vit hortensia, rosenvial, vita stockrosor och puderrosa rosor.

  • Vänskap

    Vänskap

    Det finaste på jorden.

    Att inspirera varandra, stötta varandra, ge kärleksfulla råd om den andra vill ha men inte tala om för någon annan hur den ska leva sitt liv.

    Att finnas där för varandra i medgång och motgång.

    Att inte låta olikheter bli något negativt utan istället försöka lära sig något av varandra.

    Du är du och jag är jag. Vi får låna varandra en stund på jorden.

    Vi kommer påverka varandras vandring i livet. Vi kommer skapa minnen.

    Det var meningen att vi skulle mötas.

    Vår vänskap är så värdefull.

    / Hanna W

  • De finaste barntavlorna jag vet om – Inspiration barnrum

    Hej fina!

    Har du några roliga helgplaner?! Mina är hemliga. Så hemliga att inte ens jag vet. Erik har ordnat en helg på tu man hand i Stockholm. Jag är så nyfiken och peppad på denna mysiga helg 🙂

    Tänkte visa er ett samarbete som jag är jätteglad för att få tipsa er om. Nämligen ett samarbete med konstnären Johanna som har www.hildelov.se. Helt underbara barntavlor som hon målar i vattenfärg och som sedan trycks på kraftigt matt papper. I vårt uthus där vi har vårt lilla barnrum har jag gjort i ordning en tavelvägg med flera favoriter som jag fått hem. Ramarna är loppisfynd och väggljusstaken har jag fyndat på auktion. Gillar verkligen återbruk. Tänker att vi tar en titt på de fina tavlorna!

    Här är renen Leiah. Hon föddes en stormig natt. När hon öppnade sina ögon skingrades molnen och alla stjärnor lyste klarare än de någonsin gjort. Leiahs varma hjärta kan hjälpa dig att se det du behöver se. Konstnären Johanna har skapat djur med egen personlighet och en egen berättelse.

    Här kommer fler favoriter. Levi och Luna. Intill hänger en grå mjuk sänghimmel mot en vägg målad med grå kalkfärg.

    Här ser ni Ines och Elmer som jag ställt ovanpå en kroklist på en gammal dörr.

    Här är min favorit av dem alla. De bästa vännerna Hedwig och Harry!

     

    Önskar er en riktigt fin helg!

    Gå gärna in på www.hildelov.se om du är nyfiken på fler posters. Finns även på instagram @hildelov.se

    Kramar / Hanna W

     

     

  • Tror du att jag kommer bli frisk? – Del 2 Sjögrens Syndrom

    Välkomna tillbaka och tack snälla ni för alla meddelanden på instagram (@hannaw.se) och mail efter gårdagens inlägg. Ni är fantastiska! Jag har läst allt och kommer svara på allt. Ingen blir gladare än jag om det är så att någon av er hittar inspiration, får hjälp eller bara får känna att man inte är ensam om en utmaning i livet.

    Här fortsätter del 2 av min berättelse om att leva med en autoimmun sjukdom. För dig som inte läst del 1 finns den här: http://hannaw.se/?p=1606

    Tror du att jag kommer bli frisk?

    Telefonen ringde. Det var från reumatologen på sjukhuset och jag visste att det var svaret på vad jag så länge hade undrat över. Svaret på den långa utredningen. Äntligen! Men ingenting gick om jag hoppats på. Minns läkarens röst:

    ”Hej Hanna! Överläkaren på reumatologen som ansvarat för din utredning har tyvärr blivit sjukskriven på obestämd tid. Vi vet helt enkelt inte när eller om han kommer tillbaka. Jag är inhyrd som läkare över sommaren och ditt ärende ligger på mitt bord. Du uppfyller några men inte alla kriterier för någon av sjukdomarna som behandlas här hos oss. Tyvärr måste jag därför skriva ut dig från reumatologen redan idag. Vi kan inte hjälpa dig utan hänvisar tillbaka till Hälsocentralen och värktabletter från apoteket om du har ont…”

    I juni 2017 (1 1/2 år efter att värken i lederna började) var den långa utredningen äntligen klar med allt från biopsi av tungan till magnetröntgen av benen och många olika tester både i Gävle och i Uppsala. Min fina vän Malin följde med mig till Uppsala och vi kombinerade undersökningen med annat roligt som shopping, besök i Domkyrkan, promenad runt Uppsala slott och god mat. Under denna tid kände jag mig buren på något vis. Som om någon tagit mig ur min egen kropp. Som om jag stod vid sidan av och tittade på. Som om det gällde någon annan men inte mig. Jag kände ett lugn i allt det jobbiga och slutade fundera så mycket. Mina tårar var kvar men jag var omfamnad av ett lugn och ett hopp. Erik, familjen och flera vänner i min närhet var ett fint stöd under den här tiden. Ni är guld värda ❤ Även om jag sällan pratade om hur jag hade det så kände jag att ni fanns där. Jag ville inte göra er ledsna eller tynga er med detta. Jag själv tycker inte alls det är jobbigt att prata om men det kan vara svårare när man står vid sidan av och kanske känner att man inte kan göra något för att hjälpa.

    Jag var precis på väg att stänga av telefonen och avsluta samtalet med läkaren då jag inte fick fram några ord. Bli utskriven? Kunde de inte hjälpa mig? Tillbaka till Hälsocentralen där jag varit under så många månader? Vem kunde hjälpa mig nu? Jag grät tyst och tårarna gick inte att stoppa. Kände återigen att jag fick svårt att andas. Tårarna bildade små pölar på badrumsgolvets klinkerplattor. Jag försökte prata men orden stockade sig i halsen och det gick bara inte…

    Så hör jag plötsligt en klar och bestämd röst säga ”Ok, jag förstår. Tack för att du tar dig tid med mina papper. Jag kommer stå kvar på väntelistan tills överläkaren kommer tillbaka om det så ska ta flera år. Jag har rätt till en träff och ett personligt samtal där man går igenom alla svar från utredningen och förklarar hur man gjort bedömningen. Jag förstår att du har mycket att göra nu under sommaren men jag blir kvar hos er. Tack för ditt samtal och ha en fin sommardag.” Det var som att jag inte sa de där orden själv. Det lät inte alls som jag. Någon tog över den där junimorgonen när syrenerna precis hade slagit ut och doften blandades med fågelkvittret under de första morgontimmarna. Återigen kände jag mig buren och fick ny kraft, nytt hopp. Tro! Det viktigaste som finns! Jag skulle bli frisk ❤

    Den sommaren har jag aldrig känt syrendoften så ljuvlig. Jag har aldrig räknat alla lager på pionens puderrosa kronblad. Jag har aldrig så länge tittat upp mot himlen och förundrats över hur många olika formationer molnen kan göra på en klarblå himmel. Värk och tårar i hemlighet. Inget hade egentligen ändrats men jag visste nu säkert att jag ska fortsätta leva fullt ut så mycket det bara går. Jag kommer behöva anpassa mig under resans gång men det får aldrig ta över mina tankar och mitt liv. Ingen vet något om framtiden. Varken du eller jag. Vi kan bara leva och göra det bästa vi kan av tiden just nu. Livet går upp och ner för alla för att det är jordelivet. Skillnaden blir hur vi väljer våra tankar. Hur vi tar fasta på de tankar som ger hopp, glädje och styrka. Man får vara jätteledsen, jätterädd och känna att det är orättvist men det får aldrig ta över. Det finns alltid något att vara tacksam för.

    I november 2017 sitter överläkaren på reumatologen och jag tillsammans på hans rum och läser ur hans stora gamla läkarbok. Det är mörkt ute trots att klockan bara är fyra på eftermiddagen. Skrivbordslampan är böjd och lyser över skrivbordets alla pappershögar. Han är tillbaka! Han inger förtroende och verkar vara världens snällaste och världens ärligaste på samma gång. Han inger trygghet och jag vet att han har stor erfarenhet efter många år som läkare. Han förklarar alla provresultat och siffror noga och vi läser på tillsammans. Han tar sig tid att förklara de läkartermer jag inte förstår och han tar sig tid att lyssna. Han bäddar inte in svaren men jag känner mig trygg.

    Jag har Sjögrens Syndrom. Det är en enligt läkarna kronisk obotlig sjukdom. Det finns enligt läkarna idag inget botemedel eller medicin du kan ta endast lindring för symptomen. Sjukdomen visar sig olika på olika personer och enkelt förklarat handlar det om ett fel på immunförsvaret som istället för att skydda din kropp attackerar den och bryter ner. Den kan ge sig på slemhinnor i kroppen, kan skapa kronisk trötthet, kan orsaka feber trots att du inte är sjuk och kan ge sig på inre organ. Personer med Sjögrens syndrom har en risk att utveckla andra autoimmuna sjukdomar samt har högre risk att få cancerformen lymfom. Ärligt men sakligt läser han ur boken och orden är tydliga så att jag förstår. Detta läkarbesök är det jag minns som mitt allra bästa. Äntligen någon som tog sig tid för att finna svar. Jag känner tacksamhet. Jag tar på mig min varma dunjacka och vänder mig mot överläkaren och tar hans hand för att tacka.

    ”Tror du på att jag ska bli frisk?” frågar jag glatt när jag torkat bort mina tårar.

    Han ser på mig och ler lite samtidigt som han lämnar över broschyrer med information om Malariamedicin och cellgifter. Det kunde tydligen vara bra att läsa på om dem även om det inte är aktuellt för mig. Jag tar emot broschyrerna men lägger ingen större vikt vid dem. Viker ihop dem olästa och stoppar ner dem i jackfickan. Jag tar några steg mot dörren. Vänder mig om och ler mot läkaren.

    ”Det tror jag!”

    Till dig som kämpar med utmaningar i livet. Du är inte ensam och livet kan bli alldeles underbart i alla fall. Jag delar inte med mig av detta för att det är synd om mig för det är det inte utan för att hjälpa dig som fastnat i negativa tankar. Allt är möjligt. Imorgon är en ny dag! Det bästa framför!

    Jag hoppas ni följer med vidare till del tre imorgon då vi kommer till det viktigaste av allt och anledningen till varför jag delar med mig av detta.

    Kramar så länge! / Hanna W

     

  • När livet vänder – Att leva med en autoimmun sjukdom Del 1

    Jag och Love 2 år. Här visste jag ingenting om vilka utmaningar som väntade.

    Hanna du har SSA antikroppar i blodet men jag vet inte alls vad det innebär. Du kan ha SLE eller Sjögrens Syndrom men jag vet helt enkelt inte…..

    Jag minns att jag stod med mobilen i handen och hörde sköterskans röst utan att förstå vad det var hon sa. Den vänliga lite ursäktande rösten med tydlig oro lade sig som en dimma i mitt huvud. Det var sköterskan från Hälsocentralen där jag varit så många gånger de senaste månaderna som ringde mig. Jag minns natten efter. Den långa mörka natten med alla frågor, alla tårar, all osäkerhet om framtiden och ett mörker som jag inte stött på tidigare. Min egen rädsla. Okontrollerbar. Jag fick svårt att andas men jag var inte ensam. Erik var där och han höll om mig. Upprepade orden. ”Hanna ta inte ut något i förskott. Vi vet inget ännu”.

    Jag läste alldeles för mycket den natten, jag gjorde alldeles för många ”googlingar” men jag behövde få svar och kunde inte vänta. Jag hamnade på bloggar och internetsidor med så mycket förtvivlan och mörker som jag inte stött på tidigare. De som var värst drabbade var de jag kunde läsa om och där beskrevs Sjögrens ledsmärtor, svårigheter att äta, svårigheter att öppna ögonen, konstant förlamande trötthet, påverkan på inre organ, ett immunförsvar som ständigt försökte bryta ner kroppen istället för att försvara den, heltidssjukskrivningar och depression. Detta blandades med SLE:s svårigheter som håravfall, solkänslighet, ledbesvär, sår, utslag, kronisk trötthet, njursjukdomar, blodsjukdomar och mycket mer. Idag vet jag att det inte alltid är det bästa att googla runt och läsa allt man kommer över men den natten kände jag att jag behövde ta reda på precis allt.

    Ni är många som ställt frågor om min sjukdom. Vad är det? Hur började allt? Hur ändrades livet? Får jag någon hjälp? Hur ser framtiden ut och frågan som några vågar ställa kommer du någonsin bli frisk? 

    Det jag nu kommer berätta för dig är inte helt enkelt att skriva om av många olika anledningar och jag har funderat fram och tillbaka om jag ska skriva om det eller inte. Jag har bestämt mig för att berätta om den autoimmuna sjukdom jag lever med av den enkla anledningen att jag vill uppmuntra er alla som lever med en autoimmun sjukdom, en reumatisk sjukdom eller lever med värk i kroppen av något slag. Jag vill ge er hopp och tips och inspiration till att leva det liv ni alla önskar. Jag vill vara en motvikt till det negativa och istället lyfta fram en annan positiv sida och ett val. 

    Jag vill även berätta min historia för att sprida kunskap till dig som inte vet så mycket om autoimmuna sjukdomar eftersom det för mig var ett helt okänt område. Jag hoppas också kunna insprirera dig som lever med andra sjukdomar eller kanske sorg. Livet är fyllt av både glädje och sorg men du har makten att bestämma över hur ditt liv ska bli med de förutsättningar du har. Jag har valt att dela in min berättelse i tre delar. Den första kan vara jobbig att läsa så du väljer självklart helt själv om du vill läsa vidare. Det är en ärlig och naken sanning om mina resa innan jag visste vad som var fel och om mina känslor efter jag fick mitt besked. Läser du del 1 kan jag starkt rekommendera att du även läser del två som tar en helt annan riktning. En positiv riktning med glädje och hopp. I del tre kommer jag ge tips och inspiration som jag hoppas kommer hjälpa dig. Lever du med en liknande sjukdom, läs alla tre inlägg.  ❤ Du är inte ensam och jag svarar gärna på fler frågor. Jag tycker inte det är jobbigt att prata om utan tvärtom. Det är viktigt. 

    Min resa började i Februari 2016 men en kraftig influensa som pågick i 14 dagar. Jag hade precis jobbat med ett större event på Gävle Teater, en talangjakt och dagen efter följde hög feber och en hemsk värk i kroppen. Ingen fara. Bara en vanlig influensa. Den går ju över eller hur? Det var där det började. Värken och febern gick inte över. Febern minskade och jag började jobba igen men den försvann inte. Under ett års tid gick febern upp och ner och varierade från dag till dag . Så fort jag tränade eller ansträngde mig var den tillbaka igen och jag levde med feber i stort sett varje till varannan dag utan att vara ”sjuk”.

    Värken i kroppen var kvar men flyttade sig till fotlederna vilket medförde svårigheter att köra bil, springa m.m. Värken spred sig till handlederna vilket gjorde det svårt att bära tunga matkassar och värken skapade även sömnproblem. Det var en dimma men livet måste fortsätta vidare och jag hittade sätt att få vardagen att fungera. Basta innan jobbet samt duscha varmt på lederna kunde ge mig smärtstillande under de första timmarna av dagen. Jag sov mycket efter jobbet utan att bli pigg. Värken blev vardag och ingen kunde se på mig att jag hade ont. Det märktes inte och jag visade inget. Jobbade på precis som vanligt och jobbet gick riktigt bra. Prioriterade familjen och lekte med barnen innan jag somnade med dem vid godnattsagan. Det som märktes var det sociala livet utanför jobbet. Jag hade ingen ork kvar till att bjuda hem kompisar eller vara med på saker på fritiden. Min ork räckte till barnen men inte mer.

    Det svåraste var all osäkerhet och att ingen läkare hittade något fel trots att jag visste att något var väldigt fel. Samtidigt bestämde jag mig tidigt för att det här inte fick bli mitt liv. Att det här inte skulle få ta över mina tankar. Att anpassa mig lite lagom när jag måste och lyssna på kroppen men inte leva i det blev väldigt viktigt för mig och något att hålla fast vid under den här tiden. En tro på att jag en dag kommer bli helt frisk igen och en tro på att ur denna resa kommer det komma ett nytt liv kanske ännu bättre än det jag hade innan. En förhoppning om att kunna hjälpa andra och en visshet om att livet måste fortsätta att levas fullt ut och att njuta av varje årstid. Påverka det jag kan påverka.

    En lång utredning via Hälsocentralen där man inte hittade några som helst fel utan sa att det nog var ett utdraget virus i kroppen blev min vardag. Remiss till någon specialist uteblev då inget hittades. Dagarna rullade på och jag minns att det var många tårar under denna tid. Jag kände det som att jag inte fick någon hjälp. Trots det hade jag bevisligen feber. Jag orkade inte köra bilen hem från jobbet (vilket tar 30 minuter) utan fick stanna och vila på halva vägen. Många av mina vänner och familj fortsatte att fråga hur jag mådde och ville vara ett stöd. Andra tror jag tyckte det var svårt att prata om eller kanske inte visste om jag ville prata om det. Där blev det tyst. Vi pratade om annat. Jag tyckte det kändes svårt.

    Så en dag vid provtagningen som nu skedde allt oftare tittar sköterskan på Hälsocentralen uppgivet på mig. Jag ser att du är sjuk. Jag är ledsen att vi inte haft möjlighet att hjälpa dig. Du är ofta hitkallad och vi kan inget göra. Det är svårt att se dig må så här. Sköterskan tog där och då ett beslut som skulle komma att förändra mycket för mig. Hon valde att skicka iväg mitt blodprov på ett reumatiskt test. Något hon normalt inte gör då endast reumatologen gör dessa tester men hon kände där och då att jag måste få komma vidare till någon specialist.

    Telefonsamtalet veckan efter kom som en chock: ”Hanna du har SSA antikroppar i blodet men jag vet inte alls vad det innebär. Du kan ha SLE eller Sjögrens Syndrom men jag vet helt enkelt inte…..” 

    Orden ekade i huvidet. Jag fick inga svar. Det blev kaos av alla tankar som snurrade men samtidigt växte ett hopp och en lättnad hos mig då detta betydde att jag äntligen efter många månaders väntan fick en remiss till en specialist. Att jag skulle bli tagen på allvar då jag visste att något var fel. Remissen var till reumatologen.

    Utredningen på reumatologen gick lättare. Trots värk och feber fick jag ny energi och nytt hopp. Nu hände det något på riktigt och jag fick vara med om en noggrann utredning. Nu skulle de hitta vad som var fel, ge mig medicin och så skulle jag få tillbaka mitt gamla liv utan värk och bli frisk!

    Del två kommer imorgon. Hoppas du vill hänga kvar och fortsätta ta del av min historia!

     

  • Att sova över hos en kompis för första gången

    Lillhjärtat vandrandes med två av sina kära gosdjur.

    Så kommer den där dagen då frågan kommer ”får jag sova över hos min kompis”? Liten blir stor. Det där med att sova över. Så pirrigt och spännande och väskan packas full med alla favoritgosdjur. Att få höra godnattsaga av någon annans förälder, att äta samma frukost som kompisen. Kommer vi prata hela natten? Kanske inte sova alls? Det pirrar i magen.

    När är barnen egentligen stora nog att sova över hos kompisen?

    Tidigare kanske barnet endast sovit över hos mormor/morfar eller farmor/farfar eller tillsammans med föräldrarna hos deras vänner. Nu är det nästa steg. Att ensam sova hos en vän. Jag tror egentligen inte det finns en ålder som är rätt. Jag tror verkligen det är olika från barn till barn och att de mognar olika snabbt. Det måste få gå i deras takt och när de är redo så är de redo. Inget man kan stressa fram. Kanske är just tanken på att kanske sova över det som är spännande och sedan när det väl kommer till kritan kanske man längtar hem och vill sova i sin egen säng.

    Våra barn har varit ca 7 år när de sovit över hos en kompis ensamma första gången. Det har varit kompisar där vi känner föräldrarna och det har fungerat jättebra. Igår hade Love en sovkompis hemma. Grannpojken sov över. Love har en hög säng med koja över så det är nästan som en våningssäng och går lätt att bädda till två sängar. Det tisslades och tasslades från barnrummet på övervåningen och efter ca en timme hörde jag små barnfötter tassa ner för den knarrande gamla trätrappen. ”Vi kan inte sova”. ”Det är för trångt och för varmt”. ”Vi får inte plats”. Pojkarna hade tydligen tagit beslutet att sova i samma säng och att låta bådas alla miljarder gosdjur sova tillsammans med dem. Inte så konstigt att det var trångt och varmt 😉 Väl tillbaka i sina sängar igen somnade de på fem minuter!

    Ha en fin Torsdagskväll. Imorgon är det Fredagspepp och vi ska ha 20 barn på barnkalas… Önska mig lycka till..:)

    Kramar / Hanna W