Första gången vi sågs – Min stora kärlek

Första gången jag såg dig var du klädd i vit nystruken skjorta och mörka solglasögon. Tillsammans med alla andra elever i Åk 3 på gymnasiet tågade du in till Beethovens Ödessymfoni i en fullsatt aula. Vi nervösa nykomlingar som skulle börja Åk 1 på Natur förstod genast varför vi blivit lurade till aulan av rektorn den morgonen. Vi skulle bli nollade. En dag fylld med roliga och lite pinsamma uppdrag väntade. Vi kände oss välkomna på skolan även om jag måste erkänna att ni killar i Åk 3 faktiskt var lite läskiga och kändes såååååå stora i jämförelse med oss. Ni var ju faktiskt hela två år äldre!

Det blev inte kärlek vid första ögonkastet. Jag vågade knappt heja på dig när vi tjejer i Åk 1 nervöst passerade förbi era elevskåp på rasterna. Jag var 16 år, lyssnade på punk och hasade runt i mina slitna Dr Martens kängor. Jag försökte hitta vem jag var och provade nya saker. Jag hade så många drömmar. Jag ville bli lärare. Jag ville kunna leva på musik. Jag ville skriva en bok. Jag ville resa utomlands och plugga. Jag ville träffa den där stora kärleken. Jag ville skriva låtar. Jag ville snöa in mig på något coolt biologiprojekt. Inte visste jag då att vi skulle ses igen.

Våra vägar tog olika riktningar. Jag fortsatte på Biologispåret efter gymnasiet efter att jag varit med i Unga Forskares tävling i Stockholm. Detta tog mig vidare till en sommarskola i Rehovot i Israel. Där fick jag möjlighet att bo under en sommar tillsammans med ungdomar från hela världen och vara med i ett projekt inom Cancerforskning, P53. Vi var ute på fältskola i öknen och lärde oss leva av naturen. Jag hamnade även på Island med min utställning om klorofyll med en monter fylld av elektronmikroskopfoton av kloroplaster. Kanske var det där mitt fotointresse startade. På fritiden skrev jag egna låtar och planerade att jobba i min hemstad några månader innan Universitetsstudierna började. Erik jobbade och började sedan plugga till civilingengör.

En midsommarnatt korsades våra vägar igen. Bland livemusik och glada ungdomar på ett alldeles för trångt dansgolv.  Midsommarkransar och skvalpande vågor mot öregrunds klippor. Kvällssolens mjuka strålar som byttes mot plötsligt ösregn. Precis så där som en svensk midsommar ska vara. Du var där med ditt kompisgäng och skulle tälta. Jag var där med mina tjejkompisar som jag tappat bort i vimlet. För en stund var det bara vi och vi glömde bort alla andra. Jag tror att en vänskap började växa fram just den kvällen och vi sågs några gånger efter det på tillställningar tillsammans med  gemensamma vänner . Du flyttade till Stockholm. Jag flyttade till Uppsala och började på Musikvetenskapliga institutet samtidigt som jag läste min lärarutbildning inom Ma/No.Vi hängde ihop så ofta vi kunde på helgerna och däremellan kunde vi prata i timmar över telefonen. Vi pratade om värderingar och drömmar. Vi började drömma tillsammans. Du blev min allra bästa vän!

Vad som hände sedan och hur vår resa fortsatte kanske jag behåller för mig själv. Eller vem vet…en dag kanske jag sitter och skriver ihop en text om just det. Om hur stenen med våra inristade namn sakta sjönk ner i kalkbrottets klara vatten, om förlovningen på taket av medeltidsslottet i Frankrike eller om vårt sagobröllop när min pappa lämnade över min hand i din.

Jag älskar dig Erik!